Vi pratade nyligen med John Kessel, en av de mest kända internationella rösterna inom volleybollutveckling. Under vårt samtal delade han med sig av många intressanta insikter och en stor mängd kunskap om coachning och spelarutveckling.

John Kessel har arbetat inom volleyboll i flera decennier. Han har varit direktör för idrottsutveckling vid USA Volleyball och har även varit engagerad i organisationer som FIVB och World ParaVolley. Under hela sin karriär har han hållit tränarkurser och utbildningsprogram runt om i världen, med starkt fokus på att utveckla sporten och förbättra sättet att undervisa spelare i alla åldrar och på alla nivåer i volleyboll.

Vi diskuterade bland annat hur tränare kan träna fribollar mer effektivt, varför nätet bör användas under hela träningen och varför tränare inte alltid bör lita på sin första bedömning när de utvärderar en spelare, en prestation eller ett tränarinsats.

Under de kommande veckorna kommer vi att publicera flera blogginlägg på VolleyballXL där vi fördjupar oss i dessa ämnen.

Vi börjar med en av grunderna i Kessels träningsfilosofi: Coaching och programplanering för de 99,9 procenten.

I många idrottshallar är scenen välbekant. En grupp unga volleybollspelare står på rad. En spelare utför mottagning av en uppkastad boll, medan de övriga väntar. Sedan ställer sig den spelaren längst bak i kön igen. Övningen ser välorganiserad ut, tränaren har kontrollen och på papperet tränas tekniken.

Men lär sig spelarna verkligen att spela volleyboll på det här sättet?

Den frågan är central för John Kessels vision. Det är en vision som vi gärna delar med andra volleybolltränare, eftersom hans budskap är tydligt, praktiskt och kanske också lite provocerande: spelarna lär sig inte spelet genom att oändligt upprepa övningar. De lär sig det framför allt genom att spela volleyboll.

En internationell röst inom volleybollens utveckling

John Kessel har varit aktiv inom den internationella volleybollvärlden i årtionden. Han har samarbetat med organisationer som USA Volleyball, FIVB och World ParaVolley, och har hållit kurser och tränarutbildningar i många länder.

Hans arbete är inte enbart inriktat på elitvolleyboll, utan framför allt på sportens bredare bas: barn, nybörjare, skolor, fritidsspelare och lokala klubbar.

Det är därifrån titeln på hans vision kommer: Coaching och programplanering för de 99,9 procenten. Fokus ligger inte på den lilla gruppen av proffs eller internationella spelare, utan på den stora gruppen idrottare som spelar volleyboll för nöjes skull, för att utvecklas, för vänskapens skull och för att röra på sig.

För Kessel börjar bra coachning inte med frågan om vilken övning en tränare vill genomföra. Det börjar med en annan fråga:

Hur hjälper du spelarna att förstå spelet och får dem att vilja komma tillbaka?

Spelare är inte övningsutförare

En av de återkommande tankarna i Kessels vision är att volleybollspelare inte är “drillare”, utan SPELARE.

Det kan låta som ett enkelt ordspel, men budskapet bakom det är allvarligt. Spelarna måste lära sig att spela. De måste lära sig att läsa spelet, reagera, kommunicera, röra sig, fatta beslut och lösa problem.

I traditionella träningspass delas volleyboll ofta upp i separata delar. Först mottagning. Sedan sättning. Sedan attack. Men i en match förekommer dessa element aldrig isolerat.

I en mottagning följs alltid av en nästa åtgärd. En uppställning kräver timing och positionering. En attack formas av situationen som föregick den.

Enligt Kessel är det just här som många träningspass brister. Spelarna blir duktiga på att utföra en övning, men det gör dem inte automatiskt bättre på att förstå spelet.

Mindre väntan, mer handling

Om spelare lär sig genom att göra, är väntan ett av de största hindren för utveckling. Ändå är väntan fortfarande vanligt i många träningspass. En spelare utför övningen, medan de övriga tittar på.

Det är därför Kessel starkt förespråkar mindre spelformat som 1 mot 1, 2 mot 2 och 3 mot 3.

I dessa spelformer rör varje spelare bollen oftare. De måste röra sig oftare, kommunicera oftare och fatta beslut oftare. Som ett resultat lär de sig inte bara teknik, utan också hur man läser spelet.

För tränare är detta en viktig lärdom. Särskilt när det gäller nybörjare och ungdomsspelare är 6 mot 6 inte alltid det bästa formatet för inlärning. På en fullstor plan kan spelare lätt hamna utanför spelet. På en mindre plan är alla delaktiga.

Använd nätet från början

En annan viktig punkt i Kessels vision är att volleyboll i så stor utsträckning som möjligt ska läras ut över ett nät.

Inte oändligt att genomföra mottagning utan nät. Inte bara ta emot bollar som kastas från samma sida. Volleyboll är en sport med nät, utrymme, riktning och en motståndare.

Nätet behöver inte vara perfekt. Ett rep, ett band, ett badmintonnät eller någon annan enkel lösning kan räcka. Det viktiga är att spelarna lär sig att reagera på en boll som kommer från andra sidan.

Först då framträder sammanhanget i den riktiga matchen.

Glädje är inget extra

Kessel lägger stor vikt vid den breda gruppen av volleybollspelare. För den gruppen är glädje inte en bisak, utan en förutsättning för deltagande.

Spelarna kommer inte tillbaka för att de genomförde mottagningen snyggt i en rad tjugo gånger. De kommer tillbaka för att de spelade, skrattade, upplevde framgång och kände sig som en del av ett lag.

Det är kanske en av de viktigaste frågorna för varje tränare:

Hur många spelare vill spela volleyboll igen nästa säsong?

Detta betyder inte att träningen ska vara ostrukturerad. Det betyder att utveckling och glädje måste gå hand i hand.

En bra träningspass är inte bara välorganiserat; det ser till att spelarna är aktiva, utmanade och ser fram emot att komma tillbaka.

Tränaren som vägledare

Enligt Kessels synsätt är inte tränaren huvudpersonen under träningspasset. Det är spelarna.

Tränaren skapar situationer, ställer frågor och hjälper spelarna att upptäcka saker på egen hand.

Det kräver ibland mindre prat, mindre demonstrationer och mindre kastande. Det kräver mer observation, vägledning och att ställa bra frågor.

Vad såg du?

Vad hade du för annat val?

Hur kan du göra nästa boll bättre?

På det här sättet lär sig spelarna inte bara vad de ska göra. De lär sig också varför de gör det.

Misstag är en del av inlärningen

Volleyboll är kaotiskt, särskilt för nybörjare. Bollarna flyger åt alla håll, spelarna hamnar ur position, de träffar bollen dåligt eller väljer ett alternativ som inte fungerar.

Under många träningspass rättas misstag till omedelbart. Kessel ser misstag som en nödvändig del av inlärningen.

Alla misstag är inte likadana. En boll som träffar nätet avbryter rallyt omedelbart. En boll som går för långt ger ofta ändå värdefull information om riktning, timing, kraft och utrymme.

Genom att lära spelarna vad ett ”bättre misstag” är hjälper du dem att förstå spelet på ett djupare plan.

Målet är inte att eliminera varje misstag så snabbt som möjligt. Målet är att skapa en miljö där spelarna kan prova, misslyckas, anpassa sig och hitta bättre lösningar.

Träna inför matchen

John Kessels vision är inte ett argument mot struktur. Det är inte heller en uppmaning att helt enkelt göra vad som helst som faller en in.

Det är en uppmaning att träna mer medvetet.

Färre linjer. Mer spel.

Mindre väntan. Fler bollkontakter.

Mindre berättande. Mer upptäckande.

Mindre träning för att övningen ska se bra ut. Mer träning för att hjälpa spelarna att bli bättre på volleyboll.

För volleybolltränare är det kanske det viktigaste budskapet från Coaching och programplanering för de 99,9 procenten.

Frågan är inte hur många övningar du kan. Frågan är om dina spelare blir bättre på själva spelet.

Kanske börjar det inte med ännu en ny övning.

Kanske börjar det med en mindre plan, en boll, ett nät och en enkel instruktion:

Spela.